Bild på Jonas Boström

Jonas Boström

Senior Health Specialist

Vi läser dagligen i media att svensk hälso- och sjukvård sliter, inte bara på grund av pandemin och den vårdskuld som växer, utan också på grund av många års oförmåga att både driva det befintliga systemet och samtidigt utveckla nya arbetssätt och inkorporera ny teknik eller innovationer. Det behövs dock inte bara fler händer i vården, det behöver hända saker generellt. Det finns för få vårdplatser, för lite personal, för lite pengar, för lite bra arbetsmiljö och så vidare. En ond cirkel som verkar svår att bryta. Och vad som är hönan eller ägget verkar bero på om man sitter i politikens, i ledningens eller i professionens stol.

Det behövs dock inte bara fler händer i vården, det behöver hända saker generellt.

En kollega till mig, Anna Angenete, beskriver i sitt nyligen publicerade inlägg om flera faktorer som också behöver beaktas för att förändra systemet. Vi har båda många år bakom oss, både som praktiserande sjuksköterskor och i ledande positioner. Därifrån hämtar vi erfarenheter, upplevelser och kunskap om de svårigheter som finns med att inte hinna fullfölja åtaganden som verksamhetsutveckling, utbildning och reflektionstillfällen för att det är fullt fokus på brandsläckning. 

Omställningen till en Nära Vård 

Parallellt med ovan nämnda utmaningar så ska nu också hela systemet ställa om till en mer Nära Vård. Utgångspunkterna för det arbetet är flera, bland annat statliga utredningar ledda av Göran Stiernstedt och senast nu Anna Nergårdh (SOU 2017:01). I dessa har en rad problem synliggjorts, som att primärvården inte fungerar optimalt, att organisationerna inte utgår i tillräckligt hög utsträckning från individers skiftande förutsättningar och behov, men också att sjukvården och omsorgen har fokuserat för mycket på inifrån och ut perspektivet och varit reaktiv snarare än proaktiv.  

Fyra olika förhållningsätt har identifierats av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) (Omställning till Nära vård | SKR), och har till stor del fungerat som grund för varje regions och kommuns olika strategier för att klara det som nu beskrivs som en transformation av ett helt system. Rörelseriktningen är formulerad som att gå: 

  • Från fokus på organisation till fokus på person och relation. 

  • Från invånare och patienter som passiva mottagare till aktiva medskapare. 

  • Från isolerade vård- och omsorgsinsatser till samordning utifrån personens fokus. 

  • Från reaktiv till proaktiv och hälsofrämjande vård och omsorg. 
     

Hur ska då en transformation till en God och Nära Vård gå till?  

Vårdens och omsorgens medarbetare är enligt min erfarenhet sannolikt främst, av naturliga anledningar, fokuserade på att ta hand om, lindra, bota och behandla vårdtagare, och inte på att driva utvecklingsprojekt, utbilda sig i exempelvis processkunskap, logistik och data. Konsekvensen av det kan uttolkas i Myndigheten för Vårdanalys1 rapport. Där framkommer att sjukvårdens organisationer inte är riggade för att hantera utvecklingsinitiativ, och att potentialen att inkludera användarna i processen inte utnyttjas. Vidare kan vi läsa att det finns svårigheter att dela lärande mellan aktörer och att det också brister när det gäller implementeringsförmåga. 

Möjligheterna 

Jag har de senaste tolv åren arbetat nära medarbetare, patienter, vårdtagare och närstående i olika utvecklingsinitiativ. Berättelserna som dyker upp där har givit en samstämmig bild av en sjukvård och omsorg som ofta är mycket god i den akuta fasen men där bristerna är många när det gäller vård av patienter med mer komplexa, oklara och långvariga sjukdomstillstånd som kräver stöd från ett helt system. Det är också uppenbart att vårdens och omsorgens egna strukturer behöver hitta ännu bättre sätt att kroka arm med andra kunskapsområden än de egna kärnkompetenserna. 

Är situationen då helt nattsvart? Nej, jag anser inte det! Jag vet att det pågår en mängd goda initiativ och att det finns väl beskrivna organisatoriska strukturer i en del regioner och kommuner där motsatsen bevisas. Men som helhet så är situationen svår att hantera i en vardag där fokus ligger på att få verksamheten att bara flyta på och ta hand om det som ligger först på åtgärdslistan. 

Kanske ska vi också ställa oss frågan om alla medarbetare i vården och omsorgen måste vara människor av kött och blod? 

Möjligheterna att då ta de nödvändiga kliven och få rörelsen att ta fart ser ut att heta samverkan och samarbete. Det handlar också om att ta tillvara på den tekniska utvecklingen som under pandemin visat sig nödvändig för att kunna bedriva vård och uppföljning på ett patientsäkert sätt.  

Så hur kan vi nu se till att det vi lärt oss, under bland annat pandemin, inte bara blir en dagslända utan att vi verkligen kan dra nytta av lärdomarna?   

Vem kan göra något? 

Vi behöver fundera på om den lokala idrottsföreningen är en del av Nära Vård? Om det lilla start-up bolaget som fokuserar på lösningar för att hjälpa unga människor med psykisk ohälsa, kan bidra till att göra vården mer individanpassad? Om andra kompetenser som exempelvis designers, som jobbar med kreativa metoder får utrymme, plats och uppdrag för att synliggöra de processer som borde förändras? Och inte minst hur vi inkluderar användarna, det vill säga patienter, brukare, vårdtagare och närstående i vårdens utvecklingsarbete och inte bara när det gäller att svara på frågor om sitt hälsotillstånd? Kanske ska vi också ställa oss frågan om alla medarbetare i vården och omsorgen måste vara människor av kött och blod? 

Låt oss öppna dörrarna för att hitta samverkansformer så att vi kan upptäcka det vi inte sett och ser, låt oss utforska problemen för att komma till rotorsakerna och låt förmågor från så många håll som möjligt berika varandra. Låt oss synliggöra de beteenden vi behöver förändra. Vi måste tänka över gränserna, inte inom dem – svaret är enligt mig, regioner, kommuner, akademi och näringslivet tillsammans.  

Några principer för tankar och beteenden som behöver förändras enligt mig: 

  • Bygg system för människor och driv värde från individens och samhällets perspektiv.   

  • Tänk inkludering på alla nivåer i arbetet med omställning 

  • Ge möjligheter till och stärk och värna relationer 

  • Våga drömma om en välfärd som är dynamisk, bättre anpassad och hållbar för människor och miljö. 

Det är nu det måste hända!  

Kom och prata med mig på Vitalis om hur vi kan tänka över gränserna och hitta nya samverkansformer.

About this author

Bild på Jonas Boström

Jonas Boström

Senior Health Specialist

Jonas Boström har mer än 15 års erfarenhet från klinisk verksamhet i sin yrkesroll som sjuksköterska inom akut, intensiv och operationsverksamheter. Men också som chef och utvecklingsledare i offentlig sektor i 10 år. Han är idag industridoktorand inom kvalitetsteknik med fokus på användardrivet förbättringsarbete och ...