Kerstin Engman

Kerstin Engman

Senior konsult, e-hälsa

Bild på Jonas Boström

Jonas Boström

Senior Health Specialist

Elefanten i rummet är ett bildligt uttryck för något som är påtagligt för alla människor i en grupp, men som man undviker att prata om. Orsaken till att man håller tyst om "elefanten" kan vara att det skulle vara genant, förorsaka besvärliga diskussioner eller att ämnet är tabu. Vi på CGI upplever att det inte minst inom vård och omsorg finns ett antal sådana elefanter. Här vill vi utmana några av dessa och våga prata om dem.

Behöver vi bara fler händer till vård och omsorg?

Nej, vi behöver också att det händer! På mässa efter mässa, på konferens efter konferens och i mängder av artiklar läser vi om lösningar som effektiviserar vårdens arbete och sparar mänskliga resurser. Digitala incheckningslösningar, egenmonitorering, automatisering av repetitiva processer eller AI för avläsning av röntgenbilder. Dessa lösningar är inte fel i sig men de verkar leva sina egna liv och sluta som Proof of Concept (POC). När systemen inte är koordinerade men också när nya system inte ersätter något gammalt, så kommer medarbetarna i vård och omsorg ropa efter fler händer med följden att frustrationen växer än mer. Vi menar att vården och omsorgen brister i förmågan att ta idéerna från ax till limpa och behöver utveckla ett modernare partnerskap med omvärlden.

Här är elefanten samarbetet mellan offentlig sektor och teknikbranschen. En traditionellt beställare-leverantör förhållande behöver ersättas med tydligare partnerskap. Vi behöver fler dialoger för att gemensamt skapa lösningar som verkligen avlastar vårdens medarbetare.

Måste alla medarbetare vara människor?

Att välfärdssektorn lider av resursbrist har vi vetat i många år, men planer och budgetar utgår från att alla vakanser är bemannade, att det är full täckning. Så är det inte och så kommer det sannolikt inte bli igen med tanke på att beräkningarna från bland annat SKR. Greger Bengtsson (ansvarig på SKR för äldrefrågor) sa på SVT:s Agenda i slutet av mars (angående nya arbetssätt inom hemtjänsten): 50% av all tillkommande arbetskraften i Sverige som finns, behöver tillföras den kommunala vård och omsorgen eller den regionala hälso- och sjukvården för att behålla samma bemanningsnivå som idag (1) . Näringslivet säger de behöver 70% av samma grupp människor, försvaret behöver 64% och då har vi inte nämnt skolan, polisen med flera. Därför är det enkelt att räkna ut att Sverige inte kommer kunna upprätthålla bemanningsnivåerna som vi har idag. Hälso- och sjukvården och omsorgen måste hitta nya sätt att jobba.

I vilken utsträckning kan digital teknik, robotar och artificiell intelligens göra jobb som görs av människor idag – eller åtminstone supportera? Ofta hör vi argumenten att ”jag valde inte vården som yrke för att jobba med datorer”. Men tänk om roboten skulle hjälpa sjuksköterskan att hantera rutinuppgifter (ex. viss dokumentation) så att hen har tid att sitta ner och prata en stund med en vårdtagare i stället? Eller om AI supporterar läkaren i diagnosticerandet och behandlingsrutinerna så att hen har tid att välja lämplig behandlingsstrategi anpassad till patienten och dennes förutsättningar i vardagen?

Här är elefanten rädslan att uppfattas som kall och hård i en värld som präglas av det mänskliga mötet som fundamentet för stöd, behandling och omvårdnad. Att en robot skulle ge vård eller sätta en diagnos utan att människor är inblandade. Vi behöver utveckla den hybrida vården och omsorgen, inte bestämma om robotar eller levande människor är rätt eller fel. Digifysiskt innebär att även fysiska vårdmöten skall stödjas av digital teknik, det är inte antingen eller utan både och.

Ska jag låta data styra mig?

Hälso- och sjukvården är mycket informationsintensiv. Olika typer av information registreras och matas in i olika typer av system. Vem har nytta av det? Skulle vi kunna ha nytta av det?

Svaret är obetingat ja. Det är med bra och rätt verktyg och kompetens som mycket stora mängder information kan sammanställas för att svara på frågor man aldrig tidigare kunnat få svar på, se mönster man inte tidigare sett, dra slutsatser och förstås agera på svaren och resultaten. Att detta kan vara till nytta för att ställa diagnos är förstås en svindlande tanke; är inte det doktorns uppgift? Att gå igenom mängder av journalanteckningar kan ta mycket lång tid, men med datorkraft och förslag till beslut, kan vård och behandling sättas in tidigare och med mer precision än annars. Men om vi heller inte förstår och nyttjar informationen så kommer vi heller inte kunna nyttja potentialen att börja se helheter i komplexa system och därigenom planera våra resurser på mest effektiva sätt.

Vården och omsorgen är inte bara informationsintensiva men har sedan urminnes tider även varit personalintensiva. Nu när personal är en bristvara behöver vi se till att varje kompetens gör nytta där människokraften är nödvändig och låta datorerna stötta vården i beslutsfattandet. Inte ta över – stötta!

Här är elefanten rädslan att det ska vara antingen eller. Varför pratar vi inte om den hybrida vården och omsorgen när vi nu öppnat upp för den hybrida arbetsplatsen? Varför tar vi inte hjälp av datan för att diagnosticera, behandla eller planera arbetsschema och lagerhållning? Vi behöver öka förmågan i vård- och omsorgens organisationer kring datas uppkomst, användning och utveckling.

När ska vi rusta oss för kris?

Nära vård är en omställning av svensk hälso- och sjukvård samt omsorg som det arbetas med på bred front. Nu säger många inte om, utan när krisen kommer. Så kanske det är läge att också prata om Nära kris? Att Sverige ska bli bättre på krisberedskap har väl knappast undgått någon. Klimatförändringar, förändrat säkerhetsläge och medlemskap i NATO kommer att ställa krav, inte minst på de som leder och utvecklar verksamheter inom vård och omsorg.

Men vad är det egentligen som ska göras? Och hur ska det gå till? Totalförsvaret ska kunna uppfylla sina uppgifter både i fredstida kriser och i händelse av krig. Det inbegriper såväl civil som militär förmåga. Därför är förståelse för båda totalförsvarets halvor avgörande när förmågan ska utvecklas. Vi hör dock berättelser inifrån vården som säger att handlingsplanerna för kriser bygger på att det fullt fungerande verksamheter i normaldriften. Men idag är det tyvärr inte en realitet på många platser. Vad kan det få för konsekvenser?

Här är elefanten om vi har förståelsen vad som behövs i ett krisläge och om vi lyfter och diskuterar frågan tillräckligt ingående? Den svenska mentaliteten att ”det nog inte drabbar oss” har motbevisats senast med corona-pandemin och kräver att vi agerar nu. Vi måste bygga tillräcklig fungerande verksamhet i fredstid för att också klara att vara uthålliga i händelse av långvarig kris.

Vilken är din elefanten-i-rummet-fråga?

Vi på CGI är övertygade om att det finns många elefanter som spatserar runt i vård och omsorg. Kanske är de som trollen; de spricker i ljuset. Men alldeles säkert mår de bra av att lyftas upp och pratas om. Sticka ut snabeln, liksom.

Läs mer om CGI:s tjänster inom hälsa, vård och omsorg

 


KÄLLA;
(1) https://skr.se/download/18.1eb2584e1850542abfaac29/1670940688212/Valfardens-kompetensforsorjning.pdf

 

About these authors

Kerstin Engman

Kerstin Engman

Senior konsult, e-hälsa

Kerstin Engman är seniorkonsult på CGI inom hälsa, vård och omsorg där hon i huvudsak verkat sedan 1980-talet. Hennes expertområden, förutom mycket god verksamhetsinsikt, är verksamhetsutveckling och förändringsledning. Kerstin är starkt involverad i CGI:s satsning på egenmonitorering.

Bild på Jonas Boström

Jonas Boström

Senior Health Specialist

Jonas Boström har mer än 15 års erfarenhet från klinisk verksamhet i sin yrkesroll som sjuksköterska inom akut, intensiv och operationsverksamheter. Men också som chef och utvecklingsledare i offentlig sektor i 10 år. Han är idag industridoktorand inom kvalitetsteknik med fokus på användardrivet förbättringsarbete och ...